Första workshopen på kursen!

Himmeeeeeeeeeeeeeelll vad jag inte vet hur man gör en blogg. Jag lär la mig förr eller senare. Vi kör ett provinlägg här så får jag se hur det blir och en vacker dag kanske jag till och med fattar vad jag håller på med. Men det här är Claes i alla fall... För fyra år sen fick han en idé. (Så stod det i tidningen idag.)

Han hade en jättebra idé. Men tyvärr är det ofta svårt att uttrycka sina idéer, och orden man använder faller inte alltid på samma sätt i folks tankar som de föll ur ens egna. (Om ni förstår vad jag menar.)

Han försökte förklara. Han försökte verkligen, så himla himla mycket, men ssssssååååå svårt är det. Han stod och skrek ut allt han ville säga, men ingen fattade, och till slut kastade han allt åt fanders.

Vad som hände var att alla vi workshopdeltagare fick i uppgift att ta en artikel ur dagens metro, stryka över alla ord utom tio, dela in oss i grupper och utifrån våra ord gör ett gestaltande arbete. Tio ord var i ett fall tio-ords-meningen "För fyra år sedan fick volvoarbetaren Claes (efternamn) en idé." (Minns ej efternamnet, det är inte censurerat.) De andra fyrtio orden i gruppen var mindre sammanhängande, bland dem fanns exempelvis "jätteglad" "uppåtböjda" "klassiskt" "lyfta" och "banan". Vi diskuterade ett tag i gruppen hur vi skulle få till detta. En gestaltning av Claes idé? Vad var idén egentligen? Vi valde ut ett antal ord. De skrevs i två kolumner och verkade på något sätt representera livet innan Claes idé, och  vad idén skulle kunna tillföra världen, eller kanske var de en beskrivning? Vem vet, inte vi. Det lät som när någon försöker förklara vad de drömt, men drömmen var så splittrad och vag, och bara halvt ihågkommen och man förstår inte riktigt vad som egentligen förmedlas... 

Vi skrev våra ord på papper och läste dem, knycklade ihop papprena och slängde dem ifrån oss. 

Under förberedelse till denna performance-piece uppdagades det att vi egentligen var menade att använda oss av lera. Oops. Valet var dock vårt, och vi bestämde oss för att låta bli leran. Tills jag satt mig på golvet för att diskutera detaljer i vår gestaltning med gruppen. Leran var inom räckhåll, och inget kunde skilja oss åt. Claes ansikte växte fram, och han blev vår maskot i arbetet. 

Ännu ett moment att ta hänsyn till i vårt arbete tillfördes i form av en övertäckt låda med saker i. Saker att känna på men inte se, saker att diskutera form och textur på, och allmän upplevelse av. De var spretiga och rundade och många, de kändes plastiga och hade oförutsägbara former. Vi valde att ta fasta vid det oförutsägbara i dem, och använda oss av detta i vårt tal när vi presenterade orden som var Claes idé. 

På rad stod vi, en person läste "För fyra år sedan fick volvoarbetaren Claes (efternamn) en idé". Fyra andra personer läste i tur och ordning varsitt ord från skrynkligt papper, knycklade ihop det och kastade det på golvet. Tre gånger om läste vi varsitt ord. Frustrationen i rösterna växte, och det avslutades med ett vrålat "BANAN". 

Det är svårt att inte bli förstådd.

Här är Claes huvudet till en snögubbe gjord av resterna av en fladdermusblomma och ... honom. Ett sånt där "slutet av lektionen"-projekt där alla hjälps åt att städa ihop sina konstverk till något annat.

Slut för idag, tack för idag!