Min animerade film är den hjärtevärmande historien om en docka som vågar vara alla fem versioner av sig själv, även under press från andra.
Ovan ser vi rollbesättningen. Nedan ser vi länken till filmen.
https://www.youtube.com/watch?v=x38WQejE67Y
Jag var på Operan och såg en dansföreställning igår. Två danser, med en paus emellan. Första var full av rörelse på många ställen samtidigt, andra hade lika många dansare, men de rörde sig oftast alla på samma sätt, och det var lättare att överblicka allt som hände på scenen. Jag kan tycka att det är svårt att kolla på föreställningar där det händer mycket på scen, för jag kan inte bestämma mig för var jag ska titta och så missar jag allt... Den första var så, oftast i alla fall. De hade ett stort rektangulärt bord som de vände runt över scenen, klättrade på (dansade på borde man säga, men då låter det som om bordet stod på sina fyra ben och dansarna rörde sig på bordskivan, och det var snarare så att de stod på bordets ben medans någon annan tippade det åt ett annat håll...) och rörde sig under. Golvet var fyllt med skrynkliga mörkblå pappersfyrkanter, och scenografin bestod av stora rätvinkliga ramar. Att titta på dans kan vara nästan hypnotiskt, hur de rör sig både smidigt och fullständigt oförutsägbart. Jag sitter ofta och undrar vad deras rörelser kan liknas vid. När jag såg den första koreografin igår kändes det vid vissa tillfällen som att jag betraktade ett förhållande mellan två människor, och hur de lever tillsammans, tar hand om varandra, stöttar varandra, bråkar, rör sig genom livet tillsammans. Tankar dyker upp och färgar hela upplevelsen av föreställningen... Den andra koreografin kändes mer som hur en grupp människor ofta beter sig likt varandra, även om en av dem avviker, och försöker påverka de andra. Det kan finnas både en vilja att vara unik och en vilja att passa in. Dansen var lite robotaktig och överdrivet catwalk-aktig på samma gång, och ibland bara crazy crazy. Jag gillade den!
En blandning av inspiration från skoldagen och dansföreställningen blev till animationen jag gjorde. Någon sorts metamorfos, likt vad vi testade lite under workshopen, en lerklump som ändrade form, ville jag ha med, men kanske snarare en mer människolik figur... Jag satt i mörkret i publiken på Operan och klottrade idéer på min arm. Kroppar som rör sig runt i cirklar, någon som förändras och någon annan som ser på... Vad jag hade hemma fick bli rollbesättningen i min film.
Denna oerhört genomtänkta (lol) film kan få tala för sig själv, men min tanke bakom handlingen är att de båda torso-figurerna beter sig som de tänker sig att man ska. När babusjka-dockan beter sig annorlunda, och de upptäcker detta, utmanar de den. Dockan står på sig trots upprepade kuvnings-försök och till slut jagas torsofigurerna bort. Ringarna gör sin egen grej i bakgrunden och flyr när det blir konfrontation mellan dockan och de andra, för att sedan komma tillbaka och dansa runt när det hela är över. Den lilla dockan kommer då in och betraktar dem och de bjuder in den till sin dans. De dansar tillsammans ut.
Jag kände mig jättesmart som gjorde det på kvällen, när ljuset inte ändras, för att det inte kommer in något dagsljus... Tips från coachen.
För övrigt, den bästa repliken jag sett, och nu minns jag inte vilken film det var, men en av de vi fick kolla på under föreläsningen om animationshistoria igår: "I've got no more pep than a snail under ether". Hahahahahahhahaha älsker't. :)))))))
Ovan ser vi rollbesättningen. Nedan ser vi länken till filmen.
https://www.youtube.com/watch?v=x38WQejE67Y
Jag var på Operan och såg en dansföreställning igår. Två danser, med en paus emellan. Första var full av rörelse på många ställen samtidigt, andra hade lika många dansare, men de rörde sig oftast alla på samma sätt, och det var lättare att överblicka allt som hände på scenen. Jag kan tycka att det är svårt att kolla på föreställningar där det händer mycket på scen, för jag kan inte bestämma mig för var jag ska titta och så missar jag allt... Den första var så, oftast i alla fall. De hade ett stort rektangulärt bord som de vände runt över scenen, klättrade på (dansade på borde man säga, men då låter det som om bordet stod på sina fyra ben och dansarna rörde sig på bordskivan, och det var snarare så att de stod på bordets ben medans någon annan tippade det åt ett annat håll...) och rörde sig under. Golvet var fyllt med skrynkliga mörkblå pappersfyrkanter, och scenografin bestod av stora rätvinkliga ramar. Att titta på dans kan vara nästan hypnotiskt, hur de rör sig både smidigt och fullständigt oförutsägbart. Jag sitter ofta och undrar vad deras rörelser kan liknas vid. När jag såg den första koreografin igår kändes det vid vissa tillfällen som att jag betraktade ett förhållande mellan två människor, och hur de lever tillsammans, tar hand om varandra, stöttar varandra, bråkar, rör sig genom livet tillsammans. Tankar dyker upp och färgar hela upplevelsen av föreställningen... Den andra koreografin kändes mer som hur en grupp människor ofta beter sig likt varandra, även om en av dem avviker, och försöker påverka de andra. Det kan finnas både en vilja att vara unik och en vilja att passa in. Dansen var lite robotaktig och överdrivet catwalk-aktig på samma gång, och ibland bara crazy crazy. Jag gillade den!
En blandning av inspiration från skoldagen och dansföreställningen blev till animationen jag gjorde. Någon sorts metamorfos, likt vad vi testade lite under workshopen, en lerklump som ändrade form, ville jag ha med, men kanske snarare en mer människolik figur... Jag satt i mörkret i publiken på Operan och klottrade idéer på min arm. Kroppar som rör sig runt i cirklar, någon som förändras och någon annan som ser på... Vad jag hade hemma fick bli rollbesättningen i min film.
Denna oerhört genomtänkta (lol) film kan få tala för sig själv, men min tanke bakom handlingen är att de båda torso-figurerna beter sig som de tänker sig att man ska. När babusjka-dockan beter sig annorlunda, och de upptäcker detta, utmanar de den. Dockan står på sig trots upprepade kuvnings-försök och till slut jagas torsofigurerna bort. Ringarna gör sin egen grej i bakgrunden och flyr när det blir konfrontation mellan dockan och de andra, för att sedan komma tillbaka och dansa runt när det hela är över. Den lilla dockan kommer då in och betraktar dem och de bjuder in den till sin dans. De dansar tillsammans ut.
Jag kände mig jättesmart som gjorde det på kvällen, när ljuset inte ändras, för att det inte kommer in något dagsljus... Tips från coachen.
För övrigt, den bästa repliken jag sett, och nu minns jag inte vilken film det var, men en av de vi fick kolla på under föreläsningen om animationshistoria igår: "I've got no more pep than a snail under ether". Hahahahahahhahaha älsker't. :)))))))


Kommentarer
Skicka en kommentar